Sertralin och ångest

Många skrev och delade med sig av sina erfarenheter om ångest när jag gjorde mitt inlägg på instagram för några veckor sedan.

Tänker att jag vill dela med mig om hur det gick för min del, med medicin och mående här i bloggen. Min kurator har gett mig diagnosen utmattningssyndrom och tycker att jag borde sjukskrivas. Jag är inte riktig redo att hålla med henne och kämpar på. Hoppet är det sista som lämnar och man tänker ju hela tiden att det kommer bli bättre snart.

Ångesten, den kroniska tröttheten och olusten till allt. Den försvinner snart. Det vänder nu när det blir vår. Då kommer livet tillbaka.

Jag vet att jag behöver jobba med mycket som händer i mitt huvud. Alla skuldkänslor, rastlösheten och den där föreställningen om att min existens går ut på att vara duktigast och göra alla stolta och nöjda. Det är svårt att gränsätta sina egna barn om man har inkört i huvudet att man inte duger som mamma. Får ångest av mail och krav. Gömmer post jag inte vill öppna i bagageluckan på bilen. Vill inte ha fler måsten. Får hjärtklappning av mail och telefonsamtal.

I bland fantiserar jag om att bryta ett ben så jag får ligga på sjukhus ett par dagar och vara i fred och sen få spendera några veckor på soffan utan att ångesten rider mig för att jag inte tillfredsställer andra.

Jag är besviken på så mycket men tar ändå på mig allt. Misslyckanden i skola, alla jävla möten, mail och samtal som inte leder någonstans. BUP som är omöjliga att nå. Skolan är verkligen inte anpassad för barn som kämpar med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). VERKLIGEN INTE.. Man står i ett konstant försvar. Alltid redo för nästa katastrof och försöker kompensera och göra allt bra. Det är helt utmattande.

En till spik i kistan var när jag fick en soc-anmälan på mig för några månader sen. Från ett anonymt fittansikte. Jag.. Man anmäler mig till soc. Mig. Här som vi byggde en pool för 150.000 kr till barnen i somras. Barnen som har varsin fyrhjuling och cross. Märkeskläder och spraknya cyklar. Mig. Som bakar tekakor och bullar. Utbildad pedagog som arbetar med ungdomar med svåra problem. Man anmäler mig till socialtjänsten för att min 8åriga pojke inte hade ljus på cykeln (fast det har han) och får cykla SJÄLV till sina vänner som bor 10 minuter härifrån. Gud förbjude att barnen får röra sig. Man påstår att min älsta pojke (som är mullig av allt hembakat och gott) inte får någon mat hemma hos mig. Att han är hungrig och tigger mat hos kompisar. Vilken unge tigger inte mat hos andra om det är något gott som bjuds? Jag sa till socialtjänsten att jag kan skicka mina kontoutdrag. Mitt betalkort dras på Coop och Ica för ungefär 10-12 000 kr i månaden. Ingen i det här huset går ofrivilligt hungrig. Men något äckligt gristryne i den här hålan jag bor, tyckte ändå att jag behövde läxas upp lite och få en smäll på fingrarna som mamma. Ett fegt och avundsjukt svin som ringer anonymt till socialtjänsten. Tråkigt nog, för idioten som ringde så behövde jag inte ens komma på möte. Det avskrevs direkt efter att vi talats vid på telefonen. Tråkigt nog för mig har det gjort mig paranoid. Jag vet ju inte vem som ringde. Jag måste bevisa att de har fel. Vem det nu är. Jag överkompenserar. Jag får panik när ungen är ute utan mössa. Om han hänger med en kompis direkt från skolan och inte varit här och ätit först. Jag skjutsar ÖVERALLT och NÄRSOMHELST. Bara be mig. Jag säger aldrig nej. Vill inte vara en dålig mamma. Alla måste veta att jag gör allt rätt. Fuck you.

Jävlar vad långt det här blev. Jag har hursomhelst fått sertralin utskrivet och ätit det ca en månad. Klarar numera att köra bil till jobbet utan panikattacker. Har inte vågat ut på motorväg än. Jag har slutat tvågsstäda. Jag skiter faktiskt i om det är lite stökigt. Jag ältar inte på samma sätt. Oroar mig för mycket men inte lika djupt.

Nackdelarna med medicinen är att jag drömmer så jäkla konstigt. Jag sover skitdåligt. Riktigt uruselt. Sen har jag fått nån ovanlig biverkning som gör att jag kissar som en travhäst. Eller jag kissar ofta iallfall. En gång i timmen typ. Det är nog delvis därför jag sover så dåligt. Jag är dödstrött hela tiden, på kvällarna ligger jag på soffan vid 20.00 och intalar mig själv att jag bara ska blunda lite på ena ögat. Kanske båda. Bara en liten stund. Sen sover jag. Går upp och lägger mig. Sover som en kratta och vaknar för en ny dag i hamsterhjulet. Men det vänder snart. Eller hur?

7 reaktioner till “Sertralin och ångest

  1. Hej,
    Människor kan vara så fruktansvärt grymma, empatilösa och missunsamma. Bottnar förmodligen i den svenska jantelagen och avundsjuka men det är ju en klen tröst när man fått utstå det du gått igenom. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har en son med många underliga symptom som balanssvårigheter, motorikstörningar och muskelspasmer som gör att han ibland inte ens kan behålla maten kvar på gaffeln. Först nu när han är 12 har vi fått en läkare som är intresserad av att hjälpa oss. Att bära denna typ av oro för sitt barn är hemskt. Att man sedan som i ditt fall bli kritiserad för att man försöker låta sitt barn utvecklas och lära sig bli självständig är så jävla vidrigt så det finns knappt ord för det. Jag är säker på att alla som känner dig vet att du duger alldeles utmärkt både som mamma och människa. Dina barn vill garanterat inte ha en annan mamma och tycker säkerligen du är världsbäst, det brukar jag finna tröst i./ Kram Sanna

    Gilla

  2. Jag vet hur du har det och vad du går igenom…Har nu i över ett år tampas med panikångest uttmatningssyndrom …depression…jobbar nu halvtid o är slut bara efter det här hemma har alla varir tvugna o ändras o hjälpas för jag klarade ej av det …Jag som alltid varit perfektionist kunde förut inte låta saker o ting stå o bara jag kunde fixa städning o tvätt perfekt litade ej på andra men nu sakta har jag släppt allt den stressen men tror att jag aldrig kommer bli av med peefektionisten i mig …de mardrömmar kommer avta jag hade ej sertralin men jag har läst o de ska avta jag hade med mardrömmar illamånde svettningar mm av mina men sen blir det bätrre men jag måste ha sömmedicin för sömmen annars går det ej

    Gilla

  3. Hej, känner igen mig i precis allt du skriver gällande överkompensation och hela tiden vara till lags så att alla blir nöjda och glada. Min son har också npf med finfina utbrott därtill. Fick en anonym orosanmälan från en ”anonym” granne som minsann hade uppmärksammat att pojken skriker och blir arg och föräldrarna antingen inte gör någonting eller gapar tillbaka. Hur jävla enkelt hade det inte varit för människan, om det fanns genuin oro, att faktiskt knacka på dörrjäveln och fråga varför pojken gapar. Trots att jag själv jobbar som utredare inom socialtjänsten och vet att de inte bits så blev jag förbannad och i försvarsställning. Samma som med er anmälan så avskrevs det snabbare än snabbast och hamnade i kronpärmen (som det kallas för). Fast jag visste om läget blev jag otroligt vaksam och började hyscha min son hemma, för tänk på grannarna i villorna brevid om de blir störda. Min son har som andra npf barn inte samma konsekvenstänk eller förmågan att planera lika bra vilket då ställs orimliga krav på honom och får han att känna sig misslyckad och i sin tur mig misslyckad..en ond cirkel.
    Jag tänker som dig, att vi går väl mot ljusare tider och att allt löser väl sig på ett eller annat vis och framförallt sänka kraven. Jag är goodenough. Kämpa på/ Micela.

    Gilla

  4. Detta är svårt! Men försök var EGO. Lyssna på din läkare och din kropp,låter som om du verkligen behöver få lugn i kropp och själ. Nu är det själen som ”brutit benet så låt den få vila. Du är ju en av dom viktigaste personerna o dina barns liv! Men avslutar på samma sätt ,det är svårt!
    Men vi är många i din hejarklack 😊

    Gilla

  5. Oj vad man känner igen sig i allt de du skriver ( fy fan för dessa fega anonyma människor som gör anmälan för att barn är högljudda eller ställer till med tok i skolan /fritiden ) ..är ju skillnad om barnen aldrig ses med vuxna eller är magra å ser sjuka ut och går i smutsiga trasiga kläder hela tiden osv osv då ska de så klart göra en anmälan ..kan lägga till massor i min egna berättelse som egen sjukdom i allt jobbigt ..utbrändhet..separation och blev ensamstående till två töser ….tack gode gud är de åren över men de var kämpade från den ena var 1½ år å fram till 21 år ( när hon var 14 brakade jag ) …ett som är säkert …ta sjukskrivningen om du har ekonomisk möjlighet ..de många inte tänker på är att efter en rejäl utbrändhet så är inte hjärnan sig lik sen..klarar fortfarande inte av stress eller stora affärer eller för många saker på en och samma dag …livet blev bättre när de slutade denna jävla skola ( loven var underbara)..bläääää för skola säger då jag ( tack å lov hade de nått bra år i skolan när de vid de tillfällena hade bra lärare ..men bra lärare flyttar ju när inte själva grunden i skolan funkar)..men efter gymnasiet kommer annat man får stångas med .när de fyller 18 …har man inget att säga till om som förälder när de behöver stöd i arbetsträning …egen lägenhet osv osv…så när du kommer dit …..skaffa en god man som sköter allt med myndigheter ( massa ansökningar och samtal om och om igen ) och ekonomin om de har svårt med den och se till att ha hjälp i från t.ex habilitering eller bup eller annan instans ni haft genom åren när de är dax för möten med arbetsförmedling osv osv osv

    Gilla

  6. Klart att det vänder älskade unge❤️
    Du skriver som alltid så klokt och insiktfullt och med en störtskön humor. Finns få saker som jag önskar så mycket som att veta vem som gjorde anmälan på dig. Jag hoppas så innerligt att det på något vis kommer fram bakvägen. Jag ska då öga mot öga uttrycka mig så tydligt och starkt, dela alla föraktfulla känslor som jag känner för vederbörande. Jag är övertygad om att det är en tom, patetisk, avundsjuk och en mycket liten ointelligent människa som gjort ett försök att höja sig själv på något sjukt sätt.
    Du är en oerhört betydelsefull och viktig person för dina barn, för dom är du bäst! Tvivla aldrig på det. Jag älskar dig gumman min❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s