I natt drömde jag att jag stod på knä mitt i ett köpcentrum. Jag kunde inte ta mig upp, benen var som slappa disktrasor. Jag var helt förlamad. Folk rusade förbi åt alla håll men ingen såg mig. Jag hade panik men kunde inte skrika. Plötsligt kom en dam fram och lyfte upp mig. Det var inte vilken dam som helst utan Lill-Babs. Hon bar ut mig på parkeringen. Mörkret hängde över oss som en tung, svart gegga och Lill-babs berättade att världen skulle gå under. Någonstans där i domedagsångesten vaknade jag och insåg att världen fanns kvar. Sover sämre än sämst och är nästan tröttare när jag vaknar än vad jag var när jag gick och la mig.
