House of shit

Alltså.. Jag tycker så jävla synd om mig själv. All medömkan för sjuka barn har övergått till överlevnadsinstinkt och självbevarelsedrift.

Hela mitt hem är ett pestsmittat fängelse och överallt finns potentiella smitthärder. Stora sonen kräks än. 4 dagar nu. Och dottern har också hoppat på the train of spya. Jag har gjort slut på närmare 2 flaskor klorin och tvättat allt man kan stoppa in i tvättmaskinen, om och om igen. Önskar jag kunde köra katter och allt i maskinen men det går ju inte.

Maken och lillsonen lever i exil på flykt och har gjort så de senaste dagarna. Hur fittigt det än är att hålla i eländet själv så är det bättre än att få en sjuk 3 åring på halsen också. Honom kan man liksom inte hålla på en armlängds avstånd eller isolera på samma sätt. Det skulle fan ta kol på mig. Men ja, det är fett synd om de sjuka barnen också. Jag medger det.

En positiv sak med det hela, och det finns verkligen bara en. Jag har gått ner 3.5 kilo sen i måndags. Att torka andras spyor är en riktigt effektiv bantningsmetod. Även om man varit kabel att känna hunger, känns inte mat aktuellt, eventuellt står man näst på tur att spy.

Längtar efter att kunna bränna av en fis. Utan att det ska behövas kännas lika spännande som en gastkramande thriller, om man behöver byta trosor eller inte. Det är inte så svårt att hålla sig för skratt om man inser försent, att fisen hade medskick.

Måtte detta ta slut snart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s