På tur till Lilla lagret interiör

Caroline frågade om jag var sugen på en tur till Lilla lagret i deje.

Så klart jag hängde med. Tog med mig lilla Klåfinger också vilket gjorde att besöket blev väldigt billigt för min del. Hade inte ro att titta på allt det fina så jag får göra ett besök snart igen.

Hon hade fått hem så mycket fint som jag vill ha på altanen. Fler ekfat bla.

Julian hade roligt iallfall. Både leka och fika

Carro fyndade krukor

Ny vas & ett lånat objektiv

Fick låna ett Tameron 24-70 f2.8 objektiv av min kollega Christine i onsdags. Ville prova om det kändes värt att köpa och det gör det givetvis. Fan också. Jag får spara. Behöver bara lära mig att spara först.

Vet inte hur hon vågade låna ut ett så dyrt objektiv till mitt house of destruction. Förutom att hon är godhjärtad, så kanske det har att göra med att hon är fackrepresentat. Om det går sönder kan hon nog med lätthet förhandla åt sig halva min lön.

Den fina vasen är en vårnyhet från Ernst form

Bordellrosa

Beställde ju nya gardiner att hänga som draperi för hallgarderoben häromdagen. Behövde en ny stång för upphängning. En takskena, så jag åkte till IKEA med barnen..

När vi kom hem orkade jag inte anstränga hjärna med mätning och kapning av skenan.

Det fick bli den gamla gardinstången, fast jag fäste den i taket. Köpte några korta gardingstångskrok som jag använde.

Vi får se om jag vänjer mig vid bordellrosa. Harriett tycker att färgen verkligen matchar hennes hudton. Hon känner sig riktigt nöjd med mitt val. Materialet är både lyxig och porrigt på samma gång, säger hon.

Ikea-brunch 😉

Utemöbler

Jag har tänkt köpa nya stolar till altanen i flera år. I år kommer det att ske, det har jag gett mig fan på. Har varit inställd på att det skulle bli Ikeas ”byholma”. Den känns tidlös och skön men kanske lite väl klumpig och stor. Jag vet inte..

I morse när jag letade gardiner, ramlade jag ju förstås över snygga stolar på Jotex. Nu vet jag inte vilket ben jag stå på. Eller vilken stol jag vill sitta på så att säga. Beslutsångest.

House of magsjuka

Man får perspektiv på tillvaron när magsjukan knackar på dörren. Om man tyckte synd om sig själv innan för att man är trött, eller haft tråkigt eller så… då är det inget mot hur synd man tycker om sig själv vid 3 snåret, när man kliver upp för 10e gången för att torka spyor i bäckmörker. Och tycker man synd om sig själv när man torkar spyorna, så är det ändå inget mot känslan, när man 1 dag senare själv ligger i bäckmörkret och skriker efter Ulrik ner i toarören, samtidigt som man pissar julmust med röven. Tack och lov har jag ännu inte behövt vråla efter Ulrik. Inte den här gången. Är för gammal och erfaren för att fira det än. Är jag och övriga i huset friska i morgon också, då ska jag andas ut.

Magsjukans enda offer, än så länge. Min tappra prins.

Sertralin och ångest

Många skrev och delade med sig av sina erfarenheter om ångest när jag gjorde mitt inlägg på instagram för några veckor sedan.

Tänker att jag vill dela med mig om hur det gick för min del, med medicin och mående här i bloggen. Min kurator har gett mig diagnosen utmattningssyndrom och tycker att jag borde sjukskrivas. Jag är inte riktig redo att hålla med henne och kämpar på. Hoppet är det sista som lämnar och man tänker ju hela tiden att det kommer bli bättre snart.

Ångesten, den kroniska tröttheten och olusten till allt. Den försvinner snart. Det vänder nu när det blir vår. Då kommer livet tillbaka.

Jag vet att jag behöver jobba med mycket som händer i mitt huvud. Alla skuldkänslor, rastlösheten och den där föreställningen om att min existens går ut på att vara duktigast och göra alla stolta och nöjda. Det är svårt att gränsätta sina egna barn om man har inkört i huvudet att man inte duger som mamma. Får ångest av mail och krav. Gömmer post jag inte vill öppna i bagageluckan på bilen. Vill inte ha fler måsten. Får hjärtklappning av mail och telefonsamtal.

I bland fantiserar jag om att bryta ett ben så jag får ligga på sjukhus ett par dagar och vara i fred och sen få spendera några veckor på soffan utan att ångesten rider mig för att jag inte tillfredsställer andra.

Jag är besviken på så mycket men tar ändå på mig allt. Misslyckanden i skola, alla jävla möten, mail och samtal som inte leder någonstans. BUP som är omöjliga att nå. Skolan är verkligen inte anpassad för barn som kämpar med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). VERKLIGEN INTE.. Man står i ett konstant försvar. Alltid redo för nästa katastrof och försöker kompensera och göra allt bra. Det är helt utmattande.

En till spik i kistan var när jag fick en soc-anmälan på mig för några månader sen. Från ett anonymt fittansikte. Jag.. Man anmäler mig till soc. Mig. Här som vi byggde en pool för 150.000 kr till barnen i somras. Barnen som har varsin fyrhjuling och cross. Märkeskläder och spraknya cyklar. Mig. Som bakar tekakor och bullar. Utbildad pedagog som arbetar med ungdomar med svåra problem. Man anmäler mig till socialtjänsten för att min 8åriga pojke inte hade ljus på cykeln (fast det har han) och får cykla SJÄLV till sina vänner som bor 10 minuter härifrån. Gud förbjude att barnen får röra sig. Man påstår att min älsta pojke (som är mullig av allt hembakat och gott) inte får någon mat hemma hos mig. Att han är hungrig och tigger mat hos kompisar. Vilken unge tigger inte mat hos andra om det är något gott som bjuds? Jag sa till socialtjänsten att jag kan skicka mina kontoutdrag. Mitt betalkort dras på Coop och Ica för ungefär 10-12 000 kr i månaden. Ingen i det här huset går ofrivilligt hungrig. Men något äckligt gristryne i den här hålan jag bor, tyckte ändå att jag behövde läxas upp lite och få en smäll på fingrarna som mamma. Ett fegt och avundsjukt svin som ringer anonymt till socialtjänsten. Tråkigt nog, för idioten som ringde så behövde jag inte ens komma på möte. Det avskrevs direkt efter att vi talats vid på telefonen. Tråkigt nog för mig har det gjort mig paranoid. Jag vet ju inte vem som ringde. Jag måste bevisa att de har fel. Vem det nu är. Jag överkompenserar. Jag får panik när ungen är ute utan mössa. Om han hänger med en kompis direkt från skolan och inte varit här och ätit först. Jag skjutsar ÖVERALLT och NÄRSOMHELST. Bara be mig. Jag säger aldrig nej. Vill inte vara en dålig mamma. Alla måste veta att jag gör allt rätt. Fuck you.

Jävlar vad långt det här blev. Jag har hursomhelst fått sertralin utskrivet och ätit det ca en månad. Klarar numera att köra bil till jobbet utan panikattacker. Har inte vågat ut på motorväg än. Jag har slutat tvågsstäda. Jag skiter faktiskt i om det är lite stökigt. Jag ältar inte på samma sätt. Oroar mig för mycket men inte lika djupt.

Nackdelarna med medicinen är att jag drömmer så jäkla konstigt. Jag sover skitdåligt. Riktigt uruselt. Sen har jag fått nån ovanlig biverkning som gör att jag kissar som en travhäst. Eller jag kissar ofta iallfall. En gång i timmen typ. Det är nog delvis därför jag sover så dåligt. Jag är dödstrött hela tiden, på kvällarna ligger jag på soffan vid 20.00 och intalar mig själv att jag bara ska blunda lite på ena ögat. Kanske båda. Bara en liten stund. Sen sover jag. Går upp och lägger mig. Sover som en kratta och vaknar för en ny dag i hamsterhjulet. Men det vänder snart. Eller hur?